I sommar ska jag på en resa. Inte vilken resa som helst. En spirituell resa. Jag har bestämt mig för att försöka finna mig själv, finna en inre balans, för att må bättre helt enkelt.
Något som jag aldrig riktigt hade insett förut dök upp i år. Så länge jag kan minnas har jag levt med en konstant oro i kroppen. Jag märkte när jag var liten att jag var alltid mer nervös än alla andra barnen, och jag blev stressad och rädd i situationer som var helt ofarliga. Jag kunde böra skaka och gråta vid helt normala situationer som för mig var otroligt obehagliga. När jag var runt 15-16 blev jag djupt deprimerad och började med ett självskadebeteende. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på varför jag har haft ett så skakigt psyke hela mitt liv. Tills vintern 2015-2016. Jag föll tillbaka in i en djup depression. Jag hade aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag började få självmordstankar och kände en stark vilja av att vilja skada mig själv så att min inre smärta kunde bli en yttre smärta. För på det sättet tar smärtorna ut varandra i min hjärna. Jag fick panikattacker varje kväll i ca 2 månader. Jag blev så otroligt deprimerad och stressad och ängslig att jag tvingade mig själv att ta kontakt med en läkare. Det var då alla bitar föll på plats. Jag blev diagnosticerad med GAD (Generalized Anxiety Disorder) och depression. ÅNGEST. Hur har jag aldrig känt till det förut? Det talas alltid om ångest inför tentor och "åååh jag har sån ångest, jag ska på jobbintervju imorgon!" eller "åh fyfan vilken ångest jag har inför skolan på måndag!" Men jag hade aldrig känt till kronisk ångest. Det känns som att jag förstår mitt liv nu. Det förklarar så mycket. Gångerna då jag satt och skakade och grät utan anledning när jag var 6 var för att jag fick en panikattack. Gångerna då jag "fegade ur" tillställningar i skolan som t.ex. Drop-in på fritids, eller disco var inte för att jag var "väldigt nervös", utan för att jag fick panikattacker. Nu i efterhand när jag vet att det jag upplever är en panikattack när min puls höjs, jag svettas, vill slita ut mitt hår, börjar hyperventilera, känner mig klaustrofobisk i mina egna kläder och sitter och gråter, så känner jag igen samma känsla från när jag var liten. Fast då visste jag ju inte ens vad en panikattack var. Jag trodde ju att det var helt normalt, och att alla kände sig så då och då.
Idag träffar jag en psykolog en gång i veckan, och tar antidepressiva piller. I nuläget mår jag mycket bättre än vad jag gjorde för en månad sedan, men jag är inte helt frisk än. Men mitt mål är att fortsätta må bra! Förevigt! Jag vägrar att få ett återfall. Därför har jag tänkt att den här sommaren ska vara som ett rehab för mig. Jag tänker ha ett positivt overflow i mitt liv. Varje dag ska fångas och inledas och avslutas med positivitet! Mycket meditation, och självacceptans, och bara umgås med människor som jag upplever har positiv energi! Planen är också att utöka mitt intellekt genom att samla på mig kunskap genom böcker. Därför ska jag köpa på mig en massa böcker direkt efter tentaperioden!
Jag har också alltid fascinerats av vloggare på Youtube och folk som i allmänhet dokumenterar sina liv. Därför tänkte jag att det kunde vara kul om jag provade det i sommar, särskilt nu när jag har planerat att ha den mest positiva sommaren ever! Mest för min egen skull, eftersom jag vill dokumentera min sommar så att 30-40-åriga Anna kan kolla tillbaka på när hon var ung och lite knasig, och så att den gamla Annan kan få återuppleva sommaren 2016 genom en skärm. Jag vill bara sprida glädje och positiv energi. Jag vill verkligen att alla ska må så bra som möjligt, och att alla som fightas med en mentalsjukdom ska kunna se att man kan överkomma allt! Hela mitt liv har jag varit den största pessimisten ever, och jag har varit en riktig NO-man. Men i sommar blir det andra bullar!
Kommentera